Soldatens sista tabu

http://www.dagensnyheter.se/Articles/2013/03/10/Soldatens-sista-tabu/
Artikel ur Dagens Nyheter 10 mars 2013

Historikern Sönke Neitzel och socialpsykologen Harald Welzer fick tillgång till ett unikt material: hemliga avlyssningar av tyska soldater från andra världskriget. Soldaternas fria samtal om döden och dödandet ger hittills okända inblickar i den nazistiska mordmaskinen – ett skakande dokument om en unik historisk förbrytelse.

• 1. Sönke Neitzel:
Det var en typisk engelsk novemberdag: lågt hängande moln, duggregn och åtta grader varmt. Som så ofta förr hade jag tagit District Line till Kew Gardens, stigit av på den pittoreska t-banestationen i sydvästra London och skyndat i väg till det brittiska riksarkivet för att begrava mig i gamla dokument. Regnet kändes om möjligt ännu obehagligare än vanligt och fick mig att öka farten. I entrén stod – som alltid – ett imponerande antal vakter som snabbt letade igenom min väska. På väg till garderoben passerade jag den lilla bokhandeln och sedan tog jag trappan upp till läsesalen där den illgröna heltäckningsmattan bevisade att ingenting hade förändrats sedan mitt senaste besök.
Detta var på hösten 2001. Jag var verksam som gästdocent vid Glasgows universitet och hade unnat mig några dagar i London. Ett par veckor tidigare hade jag läst Michael Gannons bok om vändningen i Atlantkriget i maj 1943. Den innehöll ett antal utskrifter av avlyssnade samtal mellan besättningsmän på tyska ubåtar – och det hade väckt min nyfikenhet. Att det fanns förhörsprotokoll med tyska fångar kände jag till, men hemliga avlyssningsprotokoll hade jag aldrig hört talas om. Detta var ett spår som jag måste följa upp. Inte för att jag förväntade mig att hitta något sensationellt. För vad kunde det röra sig om? Ytterligare några sidor med osammanhängande samtal som någon hade avlyssnat någonstans. Otaliga gånger hade lovande tips om nytt källmaterial visat sig vara en återvändsgränd.
Men den här gången var det annorlunda. På mitt lilla arbetsbord låg en trave dokument, uppemot åtta hundra sidor som hölls samman av ett snöre. De tunna papperen låg fortfarande prydligt ordnade. Det kan inte ha varit många som hade hållit i dem före mig. Min blick gled över otaliga protokoll över samtal mellan tyska marinsoldater, företrädesvis ubåtspersonal, transkriberade ord för ord. Hela åtta hundra sidor bara från september 1943. Om det fanns rapporter från september borde det finnas fler från oktober och november 1943. Och hur var det med de andra krigsåren? Jo visst, det fanns tjocka luntor från andra månader också. Jag började förstå att det jag hade framför mig bara var toppen av isberget. Förväntansfullt beställde jag fram fler och fler dokument. Uppenbarligen var det inte bara ubåtspersonal som hade avlyssnats, utan också soldater från flygvapnet och armén. Jag blev alldeles uppslukad av samtalen, sögs in i den värld av krig som bredde ut sig framför mig. Jag kunde nästan höra soldaterna prata, se dem gestikulera och diskutera. Det som förvånade mig mest var att de pratade så öppet om hur det var att strida, döda och dö. Med kopior av några intressanta utdrag i bagaget flög jag tillbaka till Glasgow. Nästa dag stötte jag av en slump ihop med professor Bernard Wasserstein på historiska institutionen och berättade om min upptäckt. Jag sa att det av allt att döma handlade om ett tidigare okänt källmaterial som kanske kunde locka någon att skriva en avhandling. ”You want to give it away?” frågade han förvånat. Jag kunde inte få hans ord ur huvudet. Han hade rätt, den här skatten ville jag gräva upp själv.
Hädanefter åkte jag till London så ofta jag kunde och började så sakta förstå vad det var jag hade hittat: under hela kriget hade britterna ägnat sig åt systematisk avlyssning av tusentals tyska och några hundra italienska krigsfångar, fört över de intressantaste delarna av samtalen till vaxskivor och sedan gjort utskrifter av dem. Samtliga protokoll hade överlevt kriget och hade gjorts tillgängliga för allmänheten 1996, men under åren som följde hade ingen insett dokumentens betydelse – oupptäckta låg de och väntade på magasinshyllorna.
2. Harald Welzer:
När Sönke Neitzel ringde mig och berättade om dokumenten som han hade hittat tappade jag målföret. Fram till dess hade vår forskning om soldaternas syn på våld och beredskap att döda varit hänvisad till ett problematiskt källmaterial: utredningsmaterial, fältpostbrev, ögonvittnesskildringar och självbiografier. Det stora problemet med denna typ av källmaterial är att vittnesmålen, redogörelserna och beskrivningarna är medvetet formulerade och alltid riktar sig till en specifik person – en åklagare, en fru som väntar där hemma eller en publik som man av olika anledningar vill delge sin egen syn på saker och ting. När soldaterna pratade med varandra i lägren skedde det förutsättningslöst – ingen hade en tanke på att det som han berättade en dag skulle kunna förvandlas till en ”källa” och än mindre att det skulle komma att publiceras i tryckt form. Utredningsmaterial, självbiografier och ögonvittnesskildringar utgörs dessutom av redogörelser av personer som vet hur historien slutade och som har hunnit anpassa sina upplevelser och åsikter till denna efterhandskunskap. I Neitzels nyfunna material diskuterade männen kriget medan det pågick, vilket gav en fullständigt unik och ny inblick i Wehrmachts mentalitetshistoria, ja kanske i det militäras mentalitetshistoria som helhet. Jag var eld och lågor och vi kom överens om att träffas. Det var uppenbart att jag som socialpsykolog inte skulle kunna utvärdera materialet utan ingående kunskaper om den tyska krigsmakten. Omvänt skulle det vara lika omöjligt att tolka samtalsprotokollen och alla deras kommunikativa och psykologiska aspekter ur ett renodlat historiskt perspektiv. Båda två hade studerat ”Tredje riket” ingående tidigare och ändå betraktade vi fångarnas samtal ur helt olika perspektiv. Bara genom att kombinera våra discipliner – socialpsykologi och historia – skulle vi kunna gå till botten med detta unika mentalitetshistoriska källmaterial och revidera synen på soldaternas agerande.
Vid första anblicken tycks vi stå inför en märklig kombination av ämnen – krig, fiendesoldater, ungdomar, musik, ryska vidder, krigsförbrytelser, beundran – som inte har med varandra att göra men ändå nämns i en och samma berättelse. Det är det första vi kan slå fast när det gäller avlyssningsprotokollen: de berättelser som vi möter här ser inte ut som förväntat. De uppfyller inte kriterierna på koherens, konsekvens och logik, utan ska helst vara spännande och intressanta och ge samtalspartnern utrymme och möjlighet att inflika egna kommentarer eller berättelser. Precis som i ett vanligt samtal hoppar de alltså från det ena ämnet till det andra, men är intressanta, innehåller många avbrott, plockar upp nya trådar och strävar framför allt efter konsensus och enighet. Människor samtalar inte bara för att utbyta information utan också för att knyta kontakter, slå fast beröringspunkter och försäkra sig om att de är del av en och samma värld. I detta fall utgörs denna värld av kriget och därmed blir samtalen allt annat än alldagliga, men bara för dagens läsare, inte för soldaterna.
När man läser samtalen i dag, mer än sextio år senare, slås man av att krigets brutalitet, hårdförhet och kyla är en så självklar och alldaglig del av dem. Man kan inte låta bli att skaka på huvudet och man blir chockad, inte sällan mållös – men man måste befria sig från den typen av moraliska känslor, annars förstår man bara sin egen värld, inte soldaternas. Brutalitetens normalitet visar egentligen bara en sak: för berättarna och deras åhörare är dödandet och det extrema våldet en del av vardagen, alltså inget märkvärdigt. De kan prata i timmar om det, men också om sådant som flygplan, bomber, radarutrustning, städer, landskap och kvinnor.
Müller: När jag var i Charkiv låg allt utom stadskärnan i ruiner. En trevlig stad, ett trevligt minne. Alla kunde lite tyska – hade lärt sig i skolan. Samma sak med Taganrog – bra biografer och fantastiska strandkaféer. [...] Där Don och Donets flyter ihop, där var vi mycket och flög, jag har varit lite varstans i de trakterna. Vackert landskap – vi var överallt med lastbilen. Vart man än tittade såg man kvinnliga tvångsarbetare.
Fausst: Schyst!
Müller: De byggde vägar, skitsnygga tjejer – när vi körde förbi slet vi in dem i bilen, pippade dem och slängde ut dem igen. Jävlar, vad de svor!
Så kan ett samtal mellan männen se ut. De två soldaterna, en korpral och en sergeant i flygvapnet, diskuterar fälttåget i Sovjetunionen ur turistens perspektiv – det talas om ”trevliga städer” och ”trevliga minnen”. Plötsligt övergår historien till att handla om spontana våldtäkter av tvångsarbetare. Korpralen nämner det i förbigående, som en liten anekdot, och sedan fortsätter han sin reseskildring. Detta visar vad männen kan tillåta sig att säga och vad de förväntar sig att få höra: det våld mot andra som skildras i de avlyssnade samtalen står på intet sätt i strid med åhörarnas förväntningar. Arkebuseringar, våldtäkter och plundring är ett alldagligt inslag i soldaternas berättelser. Det är ämnen som nästan aldrig ger upphov till ordväxlingar, moraliska invändningar eller osämja. Trots att samtalen ofta är våldsamma till sitt innehåll förlöper de alltid lugnt. Soldaterna förstår varandra, delar samma värld, samtalar om händelser som upptar deras tankar och saker som de har sett eller gjort. De återger och tolkar dem inom en specifik historisk, kulturell och situationsbunden ram: referensramen.
Orden ”död” och ”döda” förekommer nästan inte i soldaternas samtal. Det kan tyckas konstigt eftersom soldatens huvudsakliga arbetsuppgift i krigstider antas vara att döda och detta resulterar i döda människor. I själva verket är det just precis därför som döden och dödandet inte är något samtalsämne. På samma sätt som byggarbetare inte diskuterar tegel och murbruk när de har rast, pratar soldater inte om att döda.
För det första är det så vanligt att soldaterna har dödat i strid att de inte ser någon anledning att prata om det. För det andra är striderna, om det inte rör sig om operationer som har utförts av enskilda personer såsom stridspiloter, ett heterogent skeende – den enskilda soldatens prestation är inte lika viktig som gruppens storlek och utrustning, situationen, motståndaren etcetera. Den enskilda soldaten har svårt att påverka om han och vem han dödar eller om han själv dör. Det finns inte mycket underhållningsvärde i att berätta om detta och skulle dessutom tvinga männen att prata om känslor som rädsla eller förtvivlan och om att de har kissat på sig, kräkts eller gjort något liknande som – i synnerhet i denna manliga gemenskap – är tabubelagt. Dessutom uppfyller skildringar av sådant som alla känner till och har varit med om (eller låtsas känna till och ha varit med om) inte kriterierna på en bra historia, det vill säga en historia som är värd att berätta. I det civila brukar man ju inte heller berätta om en helt vanlig dag på jobbet eller om ägget som man åt till frukost. Ett viktigt kriterium på en ”bra historia”, en historia som är värd att berätta och lyssna på, är att det som berättas sticker ut genom att vara ovanligt irriterande eller glädjande, roligt, hemskt eller heroiskt. Det är väldigt sällan man berättar om normala eller vardagliga företeelser i livet, och varför skulle man göra det? Det som tillhör det normala i soldatvärlden när det är krig – att folk blir sårade, dör och dödar – är självklarheter som man inte pratar om.
Men det är inte bara det normala och vanliga som soldaterna utelämnar, de pratar inte heller om sina känslor, särskilt inte om de har varit rädda eller känt sig hotade, osäkra, förtvivlade eller helt enkelt har fruktat för sitt liv. Sådana känslor nämns ytterst sällan i avlyssningsprotokollen och av annan litteratur vet vi att soldaterna fortsätter att tiga i denna fråga också efter kriget. De talar ogärna om döden. De har den alldeles för tätt inpå sig. Och eftersom de mycket sällan pratar om risken att själva bli sårade eller dödade, så nämns inte heller döendet som process i samtalen. Här blir människor ”nermejade”, ”ihjälskjutna” och ”röjda ur vägen”, de ”drunknar” eller ”försvinner”. Om man skulle börja tänka på sin egen död, skulle man naturligtvis också föreställa sig hur den skulle se ut – och då skulle döden, som soldaterna mer eller mindre ofta har sett med egna ögon, plötsligt komma väldigt nära. Därför är det egentligen inte så konstigt att alla samtal som handlar om döden och att döda kretsar kring alla möjliga sorters våld utan att ord som ”död” och ”döda” nämns. Soldaterna skildrar resultatet av sina handlingar i antalet döda och de sänkta fartygens tonnage, men vem de har skickat i döden talar de inte om.
Utställningen ”Wehrmachts förbrytelser”, som arrangerades av Hamburgs institut för social forskning, utlöste en av de häftigaste historiepolitiska debatterna i Tysklands historia. Denna dokumentation av den tyska försvarsmaktens krigsförbrytelser och delaktighet i Förintelsen visades i ett flertal städer under åren 1995–1999 och vållade en hel del rabalder, framför allt bland de äldre besökare som själva hade tjänstgjort som soldater. Man brukar säga att denna utställning en gång för alla krossade myten om det anständiga Wehrmacht. Anmärkningsvärt i den efterföljande debatten var att många före detta soldater bestämt hävdade att Wehrmacht inte hade haft något med Förintelsen att göra. Som våra avlyssningsprotokoll visar berodde detta inte på ”förträngning” eller ”förnekelse”: många förbrytelser som i dag räknas till Förintelsekriget och judeutrotningen ansågs vara något helt annat på den tiden, exempelvis en del av partisanbekämpningen. I det avseendet finns det alltså två olika referensramar, dåtidens och dagens.
Men avlyssningsprotokollen visar ytterligare en sak som är mycket intressant: många soldater kände till och var väl insatta i judeförintelsen, de nämner till och med detaljer som är nya för forskningen. Däremot sätter soldaterna inte dessa kunskaper i samband med sitt eget agerande, trots att merparten av dem redan under kriget visste att vissa Wehrmachtförband hade begått ett stort antal krigsförbrytelser och också deltog i de systematiska arkebuseringarna av judar i de ockuperade områdena – som förövare, åskådare, medbrottslingar, medhjälpare eller kommentatorer. I sällsynta fall kunde de också fungera som ett slags störningsfaktorer, som när enskilda officerare framförde klagomål, hjälpte skadade eller med vapenmakt hindrade SS från att döda en grupp judar. Detta var dock extremt ovanligt. Wolfram Wette uppskattar att av Wehrmachts 17 miljoner soldater var det sammanlagt hundra stycken som vid något tillfälle visade prov på det som han kallar ”räddande motstånd”.
Ingen av de stora aktionerna, som den i Babij Jar där mer än 30 000 personer avrättades inom loppet av två dagar, skedde utan inblandning av Wehrmacht. Och vetskapen om vad som sedan mitten av 1941 pågick i Sovjetunionen och redan kunde skönjas i Polen sträckte sig långt utanför kretsen av gärningsmän och åskådare. Ryktesspridning är en kommunikationsform som är särskilt snabb och intressant när informationen är otäck, knapphändig och egentligen borde hållas hemlig. Massavrättningarna av judar nämns bara i 0,2 procent av de avlyssnade samtalen. Men egentligen är den exakta siffran mindre viktig eftersom förbrytelser på det hela taget spelade en underordnad roll i soldaternas referensram. Likväl visar samtalen att praktiskt taget alla visste eller åtminstone anade att judarna dödades. Som läsare av i dag förvånas man framför allt av det sätt som dessa förbrytelser diskuteras på.
Felbert: Har du varit med om att man har skaffat undan judar?
Kittel: Ja.
Felbert: Gick de systematiskt till väga eller?
Kittel: Ja.
Felbert: Kvinnor, barn, allesammans?
Kittel: Allesammans. Fruktansvärt.
Felbert: Och de lastas ombord på tåg, eller?
Kittel: Om det vore så väl att de bara lastades ombord på tåg. Du anar inte vilka grejer jag har varit med om! Jag brukade skicka i väg en man med orden: ”Nu beordrar jag att de slutar med det där. Jag orkar inte höra det längre.” Som i Lettland, utanför Dünaburg [Daugavpils], där genomförde de massavrättningar av judar. Det var SS eller SD. SD var där med runt femton man och så kan det ha varit sextio letter, som ju brukar kallas världens brutalaste folk. En söndagsmorgon när jag ligger i sängen hör jag flera gånger hur två salvor avlossas och följs av skott från handeldvapen. Jag stiger upp och går ut, frågar: ”Vad är det här för skjutande?” Dagofficeren svarar: ”Det är nog bäst att översten går dit själv, så ska han få se på grejer.” Jag gick inte ens ända fram, sedan hade jag sett tillräckligt. Tre hundra personer fördes ut ur Dünaburg, de fick gräva en grop, män och kvinnor fick gräva en massgrav och sedan fick de marschera hem igen. Nästa dag kom de tillbaka, män, kvinnor och barn, i grupper, tvingades klä av sig spritt nakna och så samlade bödlarna ihop alla kläderna i en stor hög. Sedan fick tjugo kvinnor ställa sig längs kanten av gropen, nakna, blev skjutna och trillade ner.
Felbert: Hur gick det till rent praktiskt?
Kittel: De stod vända mot gropen och sedan klev tjugo letter fram och sköt dem en gång i bakhuvudet helt enkelt. De hade gjort ett slags avsats i gropen så att de stod en bit ner. De klev fram till kanten och sköt dem i huvudet bara och sedan ramlade de framåt, ner i gropen. Sedan var det dags för tjugo män, de sköts ihjäl på samma sätt. Någon gav order om eld, sedan föll alla tjugo ner i gropen precis som sådana där skottavlor. Sedan kom det värsta, då gick jag därifrån, jag sa: ”Jag tänker sätta stopp för det här.”
Generallöjtnant Heinrich Kittel, före detta kommendant i Metz, berättar detta den 28 december 1944. 1941 var han överste i den så kallade ledarreserven för armégrupp Nord och befann sig i Dünaburg där man mellan juli och november avrättade omkring 14 000 judar. Det har inte gått att fastställa vilken roll han hade vid dessa avrättningar, själv skildrar han situationen ur den förfärade betraktarens perspektiv. Som hög officer hade Kittel stora möjligheter att påverka det som hände. Till skillnad från de meniga var han inte tvungen att inta rollen som passiv åskådare utan hade möjlighet att agera, vilket han också gör i slutet av citatet. I avlyssningsprotokollen är det mycket vanligt att man skildrar saker ur betraktarens perspektiv, medan det förblir höljt i dunkel om man själv har deltagit aktivt i skeendet. På så sätt intar berättarna på sätt och vis den harmlösa observatörsrollen – en berättarteknik som än i dag är vanlig i intervjuer med folk som var med den gången.
Följande samtal kretsar kring en ”judeaktion” i Vilnius i Litauen. Vi har valt att återge ett längre avsnitt för att samtalet innehåller en rad kommentarer som återspeglar soldaternas oberördhet inför en sådan händelse och visar vilka detaljer som intresserar dem mest. Detta samtal mellan två ubåtsmän – den 23-årige mekanikern Helmut Hartelt och den 21-årige matrosen Horst Minnieur, som blev vittne till förbrytelserna medan han fullgjorde sin tjänsteplikt i Litauen – visar tydligt i vilken referensram massavrättningarna placeras.
Minnieur: De tvingades ta av sig allt utom undertröjan och kvinnorna allt utom trosorna och undertröjan och sedan sköt Gestapo ihjäl dem. Varenda jude blev avrättad.
Hartelt: I bara undertröjan?
Minnieur: Ja.
Hartelt: Varför det?
Minnieur: Ja, för att de inte skulle ta med sig något ner i gropen. Deras saker konfiskerades, tvättades, lagades.
Hartelt: Kom till användning, eller hur?
Minnieur: Javisst.
Hartelt: (skrattar)
Minnieur: Tro mig, du hade blivit chockad om du hade varit där! En gång var vi och
tittade på en sådan där arkebusering.
Hartelt: Sköt de med maskingevär?
Minnieur: Med kpistar. [...] Och medan vi var där var det en snygg tjej som blev
skjuten.
Hartelt: Vilket slöseri.
Minnieur: De sköt rubb och stubb! Hon visste att hon skulle bli skjuten. Vi körde förbi på motorcykel och fick syn på den här långa karavanen och då ropade hon plötsligt på oss, vi stannade och frågade vart de var på väg. Ja, de var på väg till sin egen avrättning, svarade hon. Först trodde vi att hon skämtade. Sedan förklarade hon på ett ungefär hur vi skulle komma dit. Vi körde dit – och hon blev faktiskt skjuten sedan.
Hartelt: Var hon fortfarande påklädd när ni träffade henne?
Minnieur: Ja, hon hade flotta kläder. En riktigt stilig tjej.
Hartelt: Den som skulle skjuta henne missade säkert med flit.
Minnieur: Där har man inget val. Under de där [...] är det ingen som missar. När de kom fram fick det första gänget rada upp sig och så blev de skjutna. De stod där med sina kpistar, svepte snabbt fram och tillbaka längs hela raden, en gång åt höger och en gång åt vänster med kpistarna, sex man var det, de –
Hartelt: Så de visste inte vem som hade skjutit tjejen?
Minnieur: Nej, de visste inte. Nytt magasin, höger – vänster – klart! Spelar ingen roll om de fortfarande lever eller inte, så fort de blir träffade tippar de bakåt och trillar ner i gropen. Sedan kom nästa gäng med aska och klorkalk, strödde det över dem som låg där nere, radade upp sig – sedan fortsatte det.
Hartelt: Strödde det över dem? Varför det?
Minnieur: Ja, de börjar ju ruttna och för att det inte ska lukta öser de på klorkalk.
Hartelt: De där som trillade i, som inte var riktigt döda?
Minnieur: Otur för dem, de drog sin sista suck där nere!
Hartelt: (skrattar)
Minnieur: Det var ett fasligt gråtande och skrikande!
Hartelt: Kvinnorna, de blev väl också skjutna?
Minnieur: Ja.
Hartelt: Såg du när den där snygga judinnan blev skjuten?
Minnieur: Nej, vi var inte kvar då. Fick bara höra att hon blev skjuten.
Hartelt: Sa hon någonting innan? Träffade ni henne någon mer gång?
Minnieur: Ja, näst sista dagen träffade vi henne, dagen därpå undrade vi varför hon inte kom. Sedan tog vi motorcyklarna och stack därifrån.
Hartelt: Jobbade hon för oss eller?
Minnieur: Ja, hon jobbade.
Hartelt: Vägbygge?
Minnieur: Nej, hon städade på förläggningen. De åtta dagarna vi var där fick vi sova på förläggningen, så att vi slapp –
Hartelt: Då fick ni säkert ligga med henne också?
Minnieur: Visst, vi fick ligga med henne, men det gällde att se upp så att man inte åkte fast. Det är ju ingen nyhet precis, att det var mängder av judiska fruntimmer som röjdes undan.
Hartelt: Vad sa hon, att hon –?
Minnieur: Inget särskilt. Vi pratade lite bara, [...] hon hade läst på universitetet i Göttingen.
Hartelt: Och nu har hon låtit sig göras till hora!
Minnieur: Ja. De märkte inte att hon var judinna, och hon var faktiskt riktigt schyst och så. Det var otur helt enkelt, bara att acceptera! De avrättade 75 000 judar.
Bokstavligt talat alla typer av människor är beredda att tillgripa våld om de tror att det kan gagna dem i den kulturella och sociala situationen: kvinnor och män, högutbildade och lågutbildade, katoliker, protestanter och muslimer. Våldsutövning är en konstruktiv social handling som hjälper utövaren att uppnå olika mål. Genom att tillgripa våld kan människor tvinga andra att göra som de vill, stänga vissa grupper ute och tillskansa sig de förtrycktas egendom. Våld är utan tvekan destruktivt, men bara för offren.
Detta betyder inte, för att undvika ett vanligt missförstånd, att våldet bara ligger och väntar på att explodera under civilisationens tunna fernissa. Det visar helt enkelt att de förbund som människor har ingått för att överleva hittills alltid har valt våldsalternativet när de har ansett det ändamålsenligt. I själva verket är civilisationens fernissa inte alls särskilt tunn: sedan de moderna nationalstaterna började tillämpa principen om våldsmonopol är det straffbart för privatpersoner att tillgripa våld och därmed har våldsanvändningen på nationell nivå minskat dramatiskt.
Det är tack vare detta civilisatoriska framsteg som medborgarna i dagens demokratiska samhällen åtnjuter så mycket frihet. Det betyder emellertid inte att det inte förekommer något våld – det har bara antagit andra former: det händer fortfarande att enskilda personer eller grupper bryter mot våldsmonopolet och demokratiska stater avhåller sig inte per automatik från allt vad våld heter. Det betyder egentligen bara att våldets referensram är olika i demokratiska respektive icke-demokratiska samhällen. Med andra ord handlar det inte om våld kontra icke-våld, utan om hur och i vilken utsträckning det regleras.
Det enda som krävs för att människor ska besluta sig för att döda andra människor är att de känner att deras egen existens är hotad och/eller känner sig berättigade att göra det och/eller ser en politisk, kulturell eller religiös mening med det. Detta gäller inte bara våldsutövning i krig utan också i andra sociala situationer. Därför är våldet som de tyska soldaterna utövar inte mer ”nationalsocialistiskt” än de brittiska eller amerikanska soldaternas våld. Det är bara när det används för att med berått mod döda människor som omöjligen kan definieras som ett militärt hot som våldet blir specifikt nationalsocialistiskt, vilket var fallet när det gällde avrättningen av sovjetiska krigsfångar och framför allt utrotningen av judarna. I detta fall – liksom i samband med alla andra folkmord – tillhandahöll kriget en kontext där alla civilisatoriska lagar upphörde att gälla.
Kriget tillhandhöll också en mängd soldater som kunde bistå som exekutörer. Andra världskriget var emellertid inte liktydigt med judeutrotning. Likväl är det denna aldrig tidigare skådade extrema form av mänskligt våld som har bestämt och format synen på detta krig. Och än i dag dominerar denna historiskt unika krigsförbrytelse människors syn på det obegripligt omfattande våld som krävde mer än 50 miljoner människoliv i tidernas värsta krig. I själva verket var det inte Förintelsen, utan krigets våld som krävde flest offer. Och alla krig som har utkämpats sedan dess har visat hur orimligt det är att bli upprörd och förvånad över att människor skadas och dör när det är krig – det är vad som händer i krig.
Det vore bättre att fråga sig när och under vilka sociala omständigheter människor kan tänka sig att låta bli att döda. Då skulle man inte behöva beskärma sig lika högljutt över att oskyldiga utsätts för brott och våld varje gång stater bestämmer sig för att börja kriga. Det händer för att referensramen ”krig” påbjuder handlingar och skapar möjlighetsstrukturer som i viss mån leder till att våldet blir omöjligt att kontrollera och begränsa. I likhet med alla andra sociala handlingar har också våldsutövningen sin speciella dynamik, vilket är vad denna bok har försökt visa.
Kommer man någonsin att kunna analysera våld ur ett historiskt eller sociologiskt perspektiv med samma moraliska oberördhet som en kvantfysiker känner inför en elektron? Kommer man någonsin att kunna beskriva dödandet som ett socialt handlingsalternativ lika sakligt som man beskriver hur ett val eller parlament fungerar? Historie- och samhällsvetenskapen är barn av den moderna tiden vars grundläggande antaganden om sig själv förpliktar och därför har de svårt att hantera alla slags fenomen som hotar att ifrågasätta dessa grundläggande antaganden.
Om man slutar definiera våld som en anomali och genomskådar samhällets illusioner om sig självt skulle man kunna lära sig mer om vårt samhälle och hur det fungerar. Om man i stället betraktar våld i alla dess former som ett av flera sociala handlingsalternativ som vi har i våra grupperingar för att överleva, inser man att dessa också alltid kan bli grupperingar som förintar. Det moderna samhällets tro på sin egen obenägenhet att tillgripa våld är en illusion. Det finns mängder av skäl till att människor bestämmer sig för att döda – soldater dödar för att det är deras uppgift.